En berättelse ur verkliga livet.

Jag kom och tänka på det nu alldeles nyss för att jag inte kunde multitaska och lyssna till schulman show samtidigt som jag läste en blogg. Jag har otroligt svårt att koncentrera mig och det fick vi vara med om igår. min pojkvän kan för det mesta vara en man av ganska få ord. Han är inte den som tycker det är "heeeeeelt sjuuuuukt" när jag berättar om något som jag tjafsat med en kompis, sådär som vi tjejer håller på,  ni vet. utan han svarar snarare med ett "hm!" eller något annat oklart läte. Igår däremot så låg han i sängen och tänkte ett bra tag tills han livligt började diskutera hur han hade planerat sin shopping. Han behövde så och så många skjortor och i den affären fick man två för det priset. osv osv. Sen skulle jag komma och kolla på en jacka i en tidning. Allt detta var med en stor entusiasm så det var nästan sorgligt att behöva säga det "jag vill inte vara dum på något sätt nu men kan du snälla bara vara tyst så jag får skriva klart det här. sen kan jag komma och lägga mig också för jag är jättetrött" men jag sa det! och jag var dum dum dum, som en 5åring sa han det: dum dum dum. Och det gick upp för mig vilken curlingmamma jag kommer blir!

PS. Lite mycket mamma prat här nu förresten? tror mannen i fråga kommer bli lite orolig. men det behöver han inte vara ännu. DS.

PS 2. nu sitter jag på jobbet och ville inte gå härifrån fast jag har slutat. varför? det spöregnar och jag har mitt paraply hemma... DS 2.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0